Svenska minoritetsspråk ne.se
Sveriges nationella minoritetsspråk utgörs av fem språk som är fastställda i lag. De är finska , meänkieli samtliga varieteter , samiska samtliga varieteter , romani chib samtliga varieteter och jiddisch , vilka har större rättigheter än andra minoritetsspråk i Sverige. Det svenska teckenspråket har en juridisk ställning som liknar de officiella minoritetsspråken, och kan därför i många fall ses som ett sjätte minoritetsspråk.
Språkens speciella status fastställs i språklagen , som är en konsekvens av att Sverige anslöt sig till Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk , samt genom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, som är en konsekvens av att Sverige ratificerade Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Sverige hade länge ingen de jure språkpolicy som erkände språk som officiella.
År ratificerade regeringen Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk vilket innebar att samiska , finska och meänkieli blev regionala minoritetsspråk och att romani chib och jiddish blev territoriellt obundna minoritetsspråk [ 2 ].
Nationella minoritetsspråk
Men redan hade regeringen börjat tala om finska som ett inhemskt minoritetsspråk [ 4 ]. Distinktionen är viktig eftersom det har reella konsekvenser, bland annat vad gäller vem som bjuds in som referensgrupp vid lagberedningar och synlighet i läromaterial och läroplanerna för Sveriges skolor. Exempelvis arbetade finlandssvenskar boende i Sverige utan framgång för att bli erkänd som minoritetsgrupp även om de inte skulle ha samma behov av språkligt skydd som de andra minoriteterna [ 5 ].
Den etnologiska minoritetspolitiken och minoritetsspråkpolitiken är tills vidare fortsättningsvis rätt sammanflätad. För att erkännas som minoritetsspråk måste språket ha talats i Sverige en längre tid och fortfarande vara levande, samtidigt som det ska klassas som ett språk av svenska staten. Därför är det inte möjligt att klassa exempelvis arabiska, somaliska eller grekiska som minoritetsspråk eftersom de språken kommit till Sverige på senare delen av talet.
I april trädde i Sverige lagar i kraft gällande rätten att inom olika samhällsorgan och offentliga verksamheter få använda och tala språken samiska, finska och meänkieli i vissa kommuner. Lagarna utvidgades sedan den 1 januari Lagarna grundades enligt Europeiska minoritetsspråkskonventionen som Sveriges riksdag stadfäste år Orsaken till att konventionen stiftades var det ökande intresset att skydda och bevara nationella minoriteter.
De tre minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska har en starkare ställning och större rättigheter än vad språken romani och jiddisch har. Ett antal kommuner utpekades som särskilda förvaltningsområden, där enskilda bland annat har rätt att använda språken i sina kontakter med domstolar och andra myndigheter men också utökad rätt till exempelvis äldreomsorg på det egna språket.
Enligt Europarådets Minoritetsspråkskonvention, valdes minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani och jiddisch till att bli officiellt erkända i Sverige på grund av att dessa språk "av hävd" har talats i landet.
Om nationella minoriteter och minoritetsspråk: Institutet
Denna gräns för hur länge ett minoritetsspråk måste ha talats i Sverige är på ett ungefär från talet och framåt. Det medför att språk såsom arabiska med ca talande i Sverige [ 7 ] och turkiska som förts till Sverige genom invandring under talet och senare inte erkänns som officiella minoritetsspråk. Svenskt teckenspråk klassas enligt svensk lag inte som ett officiellt språk i Sverige men det jämställs med andra minoritetsspråk.
Under talet har språksituationen i Sverige kommit in i ett nytt stadium. Minoritetsspråk har erkänts officiella för att öka chansen för bevarande av språket och identiteten hos den tillhörande minoriteten.
Svenskan klassas som huvudspråk men blev officiellt språk i Sverige först , då med benämningen att svenska är huvudspråk i Sverige [ 8 ]. Det praktiska ansvaret för att intentionerna i minoritetsspråkslagen följs upp ligger för finska, romani och jiddisch hos Språkrådets språkvårdsavdelning, och för meänkieli och samiska hos Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå DAUM.
Huvudansvaret för undervisning och forskning i syfte att upprätthålla kompetens i respektive språkämne fördelas på universiteten i Sverige enligt följande [ 9 ] :.
Nationella minoriteter
En väsentlig skillnad mellan de nationella minoritetsspråken och andra språk som talas av en minoritet i Sverige är rätten till modersmålsundervisning i förskola, grundskola och på gymnasiet. I grundskolan kräver man normalt att eleven har språket som dagligt umgängesspråk i hemmet, det ska finnas minst fem elever som önskar undervisningen och att eleven har grundläggande kunskaper i språket.
Dessa två kriterier krävs inte av elever som tillhör något av de nationella minoriteterna, vilken i praktiken innebär att om en elev vill ha undervisning på grundnivå i exempelvis finska ska hen även erbjudas det om eleven identifierar sig som sverigefinne [ 10 ] [ 11 ]. Samma gäller för elever som tillhör någon av de nationella minoriteterna och går i gymnasiet.
Här slår dock lagen fast att eleven ska ha goda kunskaper i språket för att beviljas modersmålsundervisning [ 12 ]. Även om samiskan omfattar flera språk talar lagen ofta bara om samiska. För de samiska språken går ett dialektkontinuum från Kolahalvön till södra Norrland och när skillnaden är som störst är det ungefär lika stor skillnad som mellan svenska och tyska. I Sverige talas nordsamiska , lulesamiska , pitesamiska , umesamiska och sydsamiska [ 13 ].
Den svenska staten blandar sig inte i de samiska språken direkt, utan samerna har getts kulturell och delvis språklig autonomi genom Sametinget som även har till uppgift att vårda och informera om den samiska kulturen, samt ta ställning i samiska frågor. Sametinget är inte en internordisk organisation då både Norge och Finland har sina egna respektive sameting.